Koskullskulles liv och historia
98-07-28
Foto: JOHN FILIPSSON (Gällivare Kommuns bildarkiv)
SAMMANSTÄLLER RÖSTER. Etnologen Lis-Marie Hjortfors har intervjuat koskullskullebor ur många generationer och sammanställt dem till en bild över samhällets liv och historia.
Samhället Koskullskulle firade sitt hundraårsjubileum. I högtidligheterna ingår en skrift av etnologen Lis-Mari Hjortfors Vi har våra rötter både här och där. En intervjubok om människor och miljöer i Koskullskulle under ett sekel.
Vi har våra rötter både här och där Om människor och miljöer i Koskullskulle under 100 år Lis-Mari Hjortfors Gällivare kommuns Folkbibliotek
Det är en välfunnen titel som fint karaktäriserar det nybyggarsamhälle som växte fram i renbeteslandet en dryg halvmil nordöst om Gällivare mot 1800-talets slut. Människorna flyttade in från olika håll, från skelleftetrakten, från norrbottens kustband, nordnorge, Finland.
Hövdingens kulle
Det märkliga namnet som nästan inga uppsvenskar kan uttala rätt ska förstås helt bokstavligt. Det handlar om Koskulls kullar efter förre landshövdingen Georg Adolf Koskull som i 1817 års kommission om länets malmtillgångar hade en särskild passus "några skott hava i dessa kullar blivit lossade såsom början till ett nytt malmbrott".
Så blev det också. Gruvbrytningen och samhället är alltså något äldre än hundra år, jubileet kanske kunde ägnas malmbanans framdragning 1898 vilket på allvar satte igång samhällsbygget. Övre Kullen och Nedre Kullen kallas i folkmun de områden som delas av järnvägen.
Vi har våra rötter både här och där är en renodlad intervjubok som täcker många generationer, den äldsta sageskvinnan, Gunborg Viktoria Zetrin, föddes 1904. Den yngste sagesmannen, Stefan Nieminen-Norlin föddes 1989. Intervjutekniken låter en långsam bild växa fram över Koskullskulles liv och historia. Detaljer återkommer, en del intervjuade är berättare, andra är fåordiga, knapphändiga. Efterhand förskjuts perspektivet från de gamlas rika minnen till de medelålders och yngres nutidsförankring.
Bilden visar ett ganska idylliskt och lantligt arbetarsamhälle med en återklang av svunnen bruksmiljö. Visst fanns här olyckorna och begravningarna som bekostades av bolaget, man minns gamle disponenten som var lika lång som Gustav den femte. Men många av de äldre talar länge och väl om sin odlingsiver, om växthus och om de kor de hade förr och hur fina hjortronmyrar här fanns innan man dikade ut till tomtmark.
Det är långt från den storproletära bilden fast man också minns att det tidigare var väldigt rött i Koskullskulle, "fast det har man ju fått revidera". Hilding Ollikainen säger att det som mest var omkring 50 kor i Kullen och fortsätter "Pappa var en intresserad odlare, men det var mer att bryta mark och skapa slåtterängar. Det var ju så fritt häruppe då, om de ville ha en slåtteräng så röjde de upp ett område, man lät träden stå kvar och röjde undan slyn". Bolaget Freja hade sju egna kor och en tjur. Förmän och ingenjörer hade som privilegium fri mjölk från dessa kor som mjölkades av en par kvinnor. "Disponent Almin han hade den där typiska bruksandan på gott och ont".
Men idyllen hade sina gränser. Ett tungt och farligt jobb, skyddsutrustning och säkerhet var något som kom långt om länge, man hade inte ens hjälmar förr, bara vanliga arbetskepsar. Det var torrborrning som gällde, "Jag klarade stendammet konstigt nog" minns Kalle Karlsson, född 1913. Respekten för kvarbliven dynamit i borrhålen, dolor, kommer igen hos många av arbetarna.
Kvinnorna minns och männen minns. Kanske är variationen större i kvinnornas berättelser, de kom som kockor, arbetade på sanatoriet, på caféet. De yngre och medelålders pratar om fritid, om kioskvanor, danser och resor, det nya livets mönster.
Ett varaktigt monument
Lis-Mari Hjortfors har sammanställt koskullskullebornas röster till en lågmäld och mycket sympatisk bok över ett ganska säreget samhälle i Norrbottens inland. Illustrationerna är väl valda och många och några sidor koncentrerad historia i bokens slut skapar de ramar man saknar som utsocknes.
Vad som än händer med samhället när malmen i gruvorna tar slut så kommer hennes bok att finnas kvar som ett vittnesbörd över samhället med de många backhopparna och de jordbrukande gruvarbetarna.
Jan-Olov Nyström